PrintLogo
 
 
Tidning / Reportage / 2008 / En osannolik resa...


Ryno Quantz

En osannolik resa från Lappland

COVER
Fakta

Lapplands Lastmaskiner AB

Grundat: 1994

Huvudkontor: Jokkmokk

Ägare: Håkan, Helena, David Hedlund

vd: Viveka Hedlund

Omsättning: 19 miljoner kronor

Anställda: 13 + två inhyrda egenföretagare

Verksamhet: Återvinning och krossning

Maskinpark: 4 Hjullastare ( 2 st Volvo L 70 E, 1 st L 70 F och 1 st L 120 E)

3 Grävmaskiner ( Volvo EC 210 B, Volvo ECR 88 och Samsung 13 ton)

4 krossar ( Doppstadt DZ 750, AK 600, DW 3060 och AK 630)

Trumsikt ( Doppstadt SM 620)

Skulle ni byta naturen och utsikten i Jokkmokk mot en »soptipp« i Stockholm? Eller hur troligt är det att en 23-årig tjej med spetsutbildning från gymnasiet lämnar ett glamoröst liv i Malmö för att sätta sig i en barack i skogen och driva entreprenadföretag? Nej, det här är en nästan osannolik historia.

Lapplands Lastmaskiner i Jokkmokk AB bär ett av entreprenadbranschens mest exotiska företagsnamn; i företagets logga syns tre resliga fjäll kryddad med en djupröd solnedgång.

Men människorna i detta ovanliga företag är inga naturromantiker som tjatar om hembygdens skönhet och överlägsenhet, inte heller ojar sig någon om den ofattbara stressen och eländet som Stockholmare tvingas leva med. Vi talar om tre unga och stolta företagare som valt ett liv som handlar om att ta hand om avfall i en bullrig miljö på gränsen till Sveriges största stad.

– Det är väl inget speciellt med Jokkmokk egentligen. Är man född och uppvuxen där så ser man nog inte samma sak som andra, säger den nu 25-åriga Helena Hedlund, som sedan snart tre år är den som styr upp verksamheten i företaget.

Men låt oss börja från början. Annars blir det här en obegriplig historia.

Helena Hedlund växte upp med sina bröder Håkan och David i Jokkmokk – mitt i byn faktiskt. Deras driftige far Anders Holmbom drev olika företag när de var små; hade bärgningsbil, bilverkstad, och lite entreprenadverksamhet. En klassisk företagsam mångsysslare som är relativt vanligt (nödvändigt) i glesbygden i Norrbotten.

Och precis som är vanligt bland många entreprenörer hade Anders Holmbom allt i huvudet och knappt någon annan hade insikt i företagets verksamhet, avtal och ekonomi.

Kontakter med Vägverket Produktion gav jobb, och det ena ledde till det andra. En dag för tio år sedan hamnade Anders Holmbom på en återvinningsanläggning mellan Nacka och Värmdö kommun och drev entreprenadverksamhet som underentreprenör där sortering och sanering krävde så mycket jobb att han knappt hade tid att komma hem till Norrbotten mer än några dagar om året. Frun Viveka fick åka till honom i Stockholm när de skulle träffas.

Men arbetet gick extremt bra – lönsamheten var god och företaget mådde bra. Sönerna Håkan och David hade visat intresse för branschen och var på god väg in i verksamheten.

Dottern Helena gick dock sin egen väg och gick naturvetenskaplig utbildning på gymnasiet och flyttade så långt söderut i Sverige hon kunde och började jobba på Casino Cosmopol i Malmö.

Helena hade dock förstått att fadern kanske önskade att hon skulle finnas med en dag, för Helena pluggade företagsekonomi vid sidan om i Malmö.

Så långt allt gott och väl.
Men livets brutala verklighet skulle en dag i maj 2006 slå ner mitt i familjens vardag och vända upp och ner på hela tillvaron.

– Det var en arbetsplatsolycka, vår far avled.Han fastnade i en sådan där maskin som står där borta, en maskin som flisar avfallsvirke som ska bli bränsle. Ingen vet hur det kunde hända, han arbetade ensam; ingen såg, säger Helena.

– Det var rätt svårt att förstå, ingen såg ju vad som hände, det tog en stund innan han saknades och en av våra anställda hittade honom, berättar Håkan.

– Han visste ju hur allt fungerade här, vilka säkerhetskrav som fanns, och var noga med allt. Han hade talat i mobilen 15 minuter tidigare, säger David.

Så hade alltså det hänt som inte borde få hända. En entreprenör med allt i huvudet, som har styrt sitt företag helt själv från grunden, och som är den enda som faktiskt känner till samtliga kontrakt, avtal och uppgörelse, rycks bort snabbt som blixten.

Kvar står familj och anställda och känner sorg, oro och tomhet. Vad händer nu?

Helena packade väskan i Malmö och inom någon dag satt hela familjen hemma i Jokkmokk runt köks­bordet och gick igenom situationen. Helena var 23 år, David knappt 20, och 35-årige Håkan var den som visste mest om verksamheten då han varit med ett tag.

Men David och Håkan är praktiska killar med kompetensen i händerna och i det riktiga arbetet på fältet. Det var syrran som satt på sifferkunnandet och fattade hur ekonomi och administration fungerade. Det visste alla.

– Det var bara att sätta igång ganska direkt. Jag tror vi var på plats här redan efter fyra dagar eller så. Allt skulle gås igenom och som tur var fanns det många anställda som visste vart avtal och kontrakt fanns och hur det såg ut. Jag fick mycket hjälp, det var nödvändigt, säger Helena, som ändå tycker att det var skönt att komma igång och inte bli sittande med en sorg.

I stället blev det nu nästan en kamp, en utmaning och en stark vilja för David, Helena och Håkan att driva företaget vidare och på något sätt visa för deras far - att detta skulle de fixa.

Nu, lite mer än två år senare är Helena Hedlund en rätt självsäker spindel i företagets nät. Det syns att hon har kontroll. Ingen stress i blicken, utan snarare något som påminner om lugn.

Det är till henne de anställda går för att få svar på tal. Av de tre delägarna är det Helena både anställa och bröder har fått förtroende för när det gäller ledningen. Mamma Viveka Hedlund är vd rent tekniskt, men det är Helena som sköter och driver.

– Klart hon kan ekonomi, det har hon ju lärt sig på Casinot, säger Håkan och skrattar.

Och det är inte ett helt självspelande piano att driva jobbet på återvinningsanläggningen i Kovik i Värmdö kommun. Det är långa pass, de anställda jobbar 12 timmar om dagen, en vecka hemma och två veckor på jobbet.

Komplicerade anställningsformer, och ett par så kallade F-skattare. Vid en maskin är det dessutom två skift och maskinen går 24 timmar om dygnet. När de inte jobbar sover personalen i ”kojorna” på området. De flesta anställda är faktiskt fortfarande från området runt Jokkmokk.

– Även om vi skulle behöva anställa lokalt, så går det inte att få folk i Stockholmsregionen till ett sånt här jobb där man jobbar 12 timmar om dagen i två veckor och är hemma en.

Även Håkan jobbar så. Två veckor i Stockholm, en hemma i Jokkmokk. Men Helena och David har landat i Stockholmsregionen och bor sedan en tid här, trivs och har ingen påträngande längtan till hembygden.

– Vi åker hem vid jul och så, men annars bor vi här nu. David bor i Hammarby Sjöstad och jag här i Gustavsberg. Vi har sambo och ett liv här, säger Helena.

Den som har ett ärende till företaget vid återvinningscentralen kan hamna i en ordväxling med vakten som ungefär låter såhär:

– Hej, jag ska besöka Lapplands Lastmaskiner AB

– Jaha, jasså lapparna.

– Eh, om du säger det så.

– Ja, dom är nere i skogen där borta till vänster. Dom sitter i sina ”kojor” som dom själva kallar det.

– Okej, tack.

Där någon stans vid vakten inser man att detta inte är ett helt vanligt företag. Inte för att de anställda kanske har svenskt rekord i resväg till jobbet, men hur många entreprenadföretag i Sverige med över 10 anställda leds av en tjej som är 25 år?

Och hur vanligt är det att bröder inser fakta, tar ett steg tillbaka och låter henne hållas? Det är stort av bröderna, och det är starkt av syrran att axla ansvaret.

Det är en osannolik resa från Jokkmokk syskonen gjort. Och den har bara börjat.

– Vi tittar på expansion nu. Vi måste ha fler ben att stå på säger Helena. Brorsorna nickar instämmande.

 
 

Diskutera: 1310 kommentarer »