Går det att hålla normala arbetstider trots att man är ensamföretagare i maskinbranschen? Per Jonsson i Viksjöfors är ett levande exempel på att det går. Han lämnar och hämtar barnen på dagis och jobbar inte på helgerna.
Platsen är Edsbyn, klockan är 15:30 en helt vanlig torsdag och det är ju inget märkvärdigt med det, om du frågar ensamföretagarna i maskinbranschen. De allra flesta fortsätter helt enkelt att jobba i ett par timmar till.
Men Per Jonsson från Viksjöfors utanför Alfta i Hälsingland, åker med sin hjulgrävare till kommunens förråd och stänger av maskinen för kvällen.
Han är en av de (få) ensamföretagare som har gett sig sjutton på att det ska gå att jobba normala tider, trots yrket som maskinentreprenör.
– Jag jobbar nästan enbart åt kommunen och sen några år tillbaka säger jag konsekvent nej till kvälls- och helgjobb, berättar Per.
Per prioriterar tiden med familjen. Han och sambon Nina samåker till jobbet varje morgon – Nina jobbar som miljöinspektör på kommunen – och hjälps åt att lämna barnen Tova, 3, och Ted, 1, på dagis. Samma sak på eftermiddagen, då hämtar de tillsammans.
– Det här fungerar eftersom mina grejer är betalda. Visst är det klart att det vore roligt med en nyare maskin men då skulle jag ju behöva jobba mycket mer. Det är väldigt lätt att jobba sig less och jag vill inte hamna i den fällan.
Pers maskin är en Åkerman EW 230 B från 1995. Han köpte den 1999 och startade samtidigt sitt aktiebolag.
– Den har gått 16 700 timmar och klarar säkert lika mycket till. Jag har inga planer på att byta än på ett bra tag.
Per gick fordonslinjen med transportinriktning. Han gick ut 1989 och hade körkortet klart, men eftersom linjen då var tvåårig – och Per bara sjutton när han var klar – dröjde det ett halvår tills han fick plocka ut körkortet.
– Det var ju lite snett egentligen, jag och två andra fick jobb direkt hos en entreprenör men det blev för bökigt för honom att hela tiden fixa skjuts till oss ut till arbetena så jag var arbetslös ett kort tag där, men sen fick jag ett nytt jobb ett par dagar senare.
Efter lumpen, 1991, var det många som gick arbetslösa och likaså Per, emellanåt, men han gjorde lite inhopp hos olika entreprenörer. Innan han startade eget jobbade han i skogen i tre år som skördarförare.
När Per hade startat sitt företag fick han direkt jobb hos Vägverket, men ett år efter att han hade köpt sin maskin tog NCC över det aktuella driftområdet.
– Då hängde jag löst ett tag, det var nervöst. Då var det magsårsvarning, tur att det fanns bra piller…
Jobb fick han dock raskt igen, nu hos NCC. Åt kommunen blir det inte mycket jobb på vintern, så då blir det ofta lite ledighet. Det är dock inget som tycks stressa upp Per.
– Jag försöker ta det lugnt och inte oroa mig då. Det finns andra saker att göra, hemmavid. Och så kan jag vara i skogen, jag har en del egen skog, och för mig är det som semester. Det är det roligaste som finns! Jag skulle nog gärna jobba mer i skogen men det är ju kapitalkrävande maskiner om man ska ha en bra utrustning. Och så är det alltid skiftjobb.
Trädgårdsjobb åt bekanta har han slutat helt med.
– Det är ju mer eller mindre välgörenhet. Först ska man hjula dit maskinen, sen ska man fika och prata och det ena med det tredje, innan man kan jobba och sen har hela dagen gått men man kan ändå inte ta betalt för mer än fyra-fem timmar. Ska man gräva på helgen så hinner man heller inget hemma.
Sambon Nina tycker att Per jobbar normala tider, som en som har ett ”vanligt” jobb.
– Annars skulle det ju inte funka så bra, det skulle gå ut över oss om han jobbade jämt.
Per Jonsson tycker att det funkar bra att jobba åt kommunen.
– Det är alltid nära till jobben, jag har nära både till Alfta och Edsbyn. Och det är bra variation på jobben. Just i dag har vi grävt ner en dagvattenbrunn inne i Edsbyn.
Förutom kommunjobben har Per stående jobb åt vägföreningar, på skogsbilvägnätet. Pers inställning är tydlig.
– Går det inte runt är det ingen mening att hålla på. Det finns många som kör i stort sett varje helg, så skulle jag aldrig i livet vilja ha det. Innan jag fick barn jobbade jag så ibland, men aldrig nu. Många tar med sig maskinen hem efter jobbet och jobbar vidare. Visst, jag skulle också gärna ha en ny maskin men det skulle kosta på, både ekonomiskt och jobbmässigt. Många köper en ny och dyr maskin och så tvingas de jobba därefter. Det kan inte vara något kul liv, att leva med ekonomisk press och må dåligt för att man inte hinner med familjen. Jag förstår inte hur de klarar det.
Framtiden kan Per inte sia mycket om. Han tror att det fortsätter ungefär som nu.
– Det maler förmodligen på. Nu när maskinen är betald och jag har mina jobb så har jag ett annat lugn. Det går att överleva på de jobb som finns här och jag kan ta ut lön hela året trots att det bara finns jobb i åtta månader.
Per lämnar bort alla papper, det är bekvämast så.
– Det gäller att ha ekonomisk framförhållning i den här branschen, och att inte springa iväg och handla bara för att man har några hundratusen på kontot. De ska ju räcka ett tag. Gör man av med dem så blir det tomt på kontot i maj…
Även om han har en vanlig arbetstid på dagarna så tar han dock ingen lång semester på sommaren.
– Nej, det går inte riktigt. Jag är ledig från kommunjobben men då täcker jag upp med andra jobb. Jag tar någon vecka ledigt, och sen tar vi semester på vintern i stället.
Hemma i den nyrenoverade bottenvåningen på släktgården där Per växte upp, börjar maten bli färdig. Ettårige Ted kommer ner från farmor som bor på övervåningen – det är nära till barnvakt. Lugnet lägger sig och alla kan börja äta.
Även pappan i huset – sitt yrke till trots.