För en del maskinentreprenörer är den 15 oktober ett magiskt datum. Då drar snö- och halkbekämpningssäsongen igång. Då gäller det att ha telefonen påslagen dygnet runt, och att vara beredd på att åka ut med sitt ekipage när som helst, ända fram till den 1 maj.
Det här var karlstadsbon Göran Lundells verklighet fram till våren 2007. Han hade varit i snösvängen i tio år och tyckte att det var riktigt bra. Han hade en anställd och för tre år sedan skaffade han en helt ny lastbil, specialutrustad med en vinge som gjorde att den totala plogbredden var 8,5 meter.
– På så vis kunde vi ta båda körbanorna på en motorväg i ett svep.
Det var en del i ett gemensamt projekt med vägverket, och det kändes till att börja med som en spännande grej att vara med om.
– Men maskinen krånglade redan från början, och alla skyllde på varandra. Det var hydrauliken som var strulig och jag hade ekipaget på verkstaden i trettiofem dagar under de två år jag hade den. Ibland slutade hydrauliken till vingen att fungera, det gick inte att fälla in vingen, vilket gjorde att man satt med hjärtat i halsgropen varje gång vägen smalnade av, eftersom man inte visste om det skulle funka eller inte.
Kontraktet var på en sträcka av E18, mellan Karlstad och Kristinehamn. Görans anställda kille slutade efter ett tag på grund av en flytt och nu stod han själv med snöröjningskontrakt med Vägverket och ett heltidsjobb åt kommunen.
– Det blev för mycket, jag jobbade dubbelskift kan man säga, jag var hemma vid fyratiden på eftermiddagen, efter jobbet åt kommunen, sen försökte jag sova ett par timmar tills saltningen drog igång vid 18. Det tog fyra-fem timmar och vid 02.30 var det dags igen. Halv sju på morgonen var jag hemma. Då var det bara att göra smörgåsar och åka iväg till kommunjobbet som började vid sju igen…
Göran Lundell kunde stå hemma i köket på morgonen och möta hustrun Katharina och vara tvungen att fråga henne om han precis kom hem eller om han var på väg ut.
Sömnbristen och alldeles för mycket arbete gjorde honom trött, irrationell och lättirriterad. Han blev – som han säger själv – folkilsk.
– På helgerna var det som att det var andra tider som gällde – när man öppnade ugnsluckan för att ta ut potatisgratängen kunde man ge sig den på att Vägverket ringde in en.
Alltså slutade han, efter två vintrar utan anställd.
– Vägverket verkar ha någon märklig strategi också. Ibland tog de in andra bilar på min sträcka, fast det stod i mitt kontrakt att det var just min sträcka. När jag såg att det skulle bli dåligt väder en kväll ställde jag in andra jobb och verkligen förberedde mig. Då blev det märkligt när det aldrig ringde och om jag ringde själv och frågade frågade ”blir det ingen körning?” kunde de säga ”nej, vi tog en annan bil idag”. Jag vet inte vad detta beror på, om det är allmän förvirring eller om det är helt medvetet de gör så. Det skapar en osäkerhet och otrygghet hos entreprenörerna.
Ytterligare ett stressmoment med snöjobben är alla otacksamma bilister. Privatbilister som visar knytnäven eller fingret, tutar och är sura. Enligt Göran är det vanligt att till och med mötande bilar, på andra sidan vajern, knäpper på helljuset när de möter en plogbil.
– Mycket märkligt eftersom det är vi som gör att de faktiskt KAN blåsa på i 100 kilometer i timmen. Man är ännu mer stressad när man kommer hem efter att ha mött någon sådan stolle. Det är ju lite sjukt att man går upp mitt i natten för att få glåpord och fingret!
Göran Lundell sålde alltså bilen. Vingen monterades ner och är kvar i Karlstadsregionen, men lastbilen går uppe i Krokom.
– Jag köpte en husvagn i stället! Nu åker vi upp till Sälen nästan varje helg under vintern. Det är paradiset på jorden.
Nu jobbar han nästan enbart åt kommunen, mellan sju och fyra varje dag. Då har han en hjulgrävare som just i dag går sitt första skift. Det är en helt ny Volvo EW 160 C.
– Jag har en larvgrävare som står i området där jag bor, så jag gör lite småjobb med den efter mitt vanliga jobb. Det är lite tomter och sånt som ska fixas. Jag har byggt några hus på anbud också. Min framtidsplan nu är att om några år gå ner i arbetstid och enbart jobba under sommarhalvåret. Jag drömmer om att köpa en husbil och bila ner genom Europa, till Spanien och Portugal.
Efter åren med dubbelarbete är Göran extra rädd om sin fritid.
– Det går an att jobba så där mycket när man är ung. Nu vet jag att man inte har livet framför sig längre.
En stor del av fritiden har de senaste åren gått åt till den egensnickrade, stora gula villan vid Vänerns strand. Göran har gjort snudd på allting själv och när han promenerar ut mot stranden dyker två gräsänder upp.
– De har hängt här så mycket och fått bröd av mig att de har blivit tama! Jag kallar dem Kalle och Kajsa, skrattar Göran medan änderna snattrande går efter honom.
Första vintern utan saltning hade Göran järnkoll på när säsongen drog igång, och när det var dags tog han sin packmoped och kaffet med sig och åkte upp intill vägen.
– Sen satte jag mig där och drack mitt kaffe och väntade tills saltbilen kom. Då gjorde jag tummen upp åt chauffören!