Trehundra miljarder ska investerar i elförsörjning de kommande tio åren. Många företag satsar nu på att bygga vindkraftverk. Tidningen var med en dag på jobbet.
VI STÅR PÅ EN LITEN SKOGSVÄG, högt belägen, med myrar och tallskog på sidorna. En orrhöna — eller är det en tjäder? — går över vägen med tre ungar på släp. Dylika fåglar är sällsynta att se och det visar på en sak: det här är en avlägsen plats. Och allt är tyst och stilla. För ett tag. Lite längre fram står en lastbil, med en 25 meter lång torndel till ett vindkraftverk på trailern. Men något har hänt, allt står stilla, och bakom lastbilen står tre, fyra, fem jeepar med danska registreringsskyltar. Gulklädda män springer fram och tillbaka och till slut börjar trafiken röra på sig igen. Uppåt. Bengt Roos, i sin hjullastare, får hjälpa till att dra lastbilen uppför den branta, för ändamålet nybyggda vägen. Platsen är Saxberget, strax utanför Grängesberg. Här var tills alldeles nyligen väglöst land, nu ska det snart stå tolv vindkraftverk här. Fem är redan uppsatta sedan tidigare. Richard Nirvin är projektledare för hela bygget — och flera andra därtill, parallellt — och han tillhör företaget Vestas.
Beställare av kraftverken är Stena Renewable Energy i Göteborg. —Vestas tillverkar och har huvudansvaret för uppförandet av verken, medan Total Wind är en underentreprenör åt Vestas som står för själva montaget av verken. Men vi har alltid tre-fyra egna man ute på plats också. En av dessa är Christoffer Svensson, vars titel är ”installation supervisor”.
—Jag är hela tiden på bygget och den som löser problem som uppkommer och ser till att allt flyter på, berättar han och får i samma ögonblick ett problem att lösa. En av montörerna kommer och påpekar att en slags skruv är för vek; en annan dimension behövs. 
DET ÄR EN RELATIVT LÅNG PROCESS, från de första planerna till dess att vindkraftverken är på plats. Först ska man mäta vinden under ett år för att ha tillräckligt underlag. Först därefter kan man planera bygget. Och när man väl har bestämt plats får man inte avvika mer än fem meter från den platsen – i så fall måste vinddatan beräknas på nytt för den nya platsen. Vindkraftverken som byggs i Grängesberg är 105 meter höga. Det är de högsta hittills i Sverige, tidigare har de högsta varit 95 meter.
Tornen kommer i fyra delar på 25 meter var, och ovanpå det sitter maskinhuset. Kranen som klarar av det här arbetet är eftertraktad; i hela Europa finns bara ett fåtal och väntetiden är lång. Den är dessutom stor och tung — för att få hela kranen på plats krävs elva lastbilar. Sen monteras kranen på plats, används, och sen skickas den iväg igen, på lika många lastbilar. Därtill krävs en mindre kran som håller i nedre delen på tornen när de lyfts upp i luften. Den kranen manövrerar Glenn Wiik, från Industrilyft i Borlänge.
—Jag har varit med här i några veckor och det blir ju några till. Det blir rätt mycket dötid då man inte har något att göra, mycket väntan. Men det vänjer man sig vid!
RICHARD NIRVIN, PROJEKTLEDAREN, har jobbat för Vestas i ett par år. Tidigare jobbade han med processinstallationer inom bland annat kärnkraft.
—Jag sökte mig medvetet till vindkraftsbranschen, jag har inget direkt emot kärnkraft men det här känns bättre. Vindkraften är på gång att explodera i Sverige, enligt Richard. Det byggs på många ställen och Vestas anställer ungefär 20 man per månad. —Marknaden är ganska lugn i länder som Danmark, Tyskland och Storbritannien, där vindkraften redan är väletablerad, men Sverige och Polen kommer starkt.
På byggplatsen ser det relativt lugnt ut, men skenet bedrar. Det är många noggranna förberedelser som ska utföras innan man kan resa upp torndelen. Bottendelen är fastgjuten i marken och under den vilar en tre meter djup betongplatta. Det enda som syns är dock just själva bottendelen, som tornet ska sättas ner på. Hundra bultar — 17 kilo styck — står utställda och förberedda med tillhörande muttrar och mutterbrickor. Här ska tre man stå och ta emot den 25 meter höga torndelen om en liten stund. Kranens vajrar fästs med fästöglor vid tornets överdel, och sedan lyfts hela den 50 ton tunga torndelen.
Den mindre kranen håller emot i bottnen så att tornet hålls rakt under lyftet. Sen kopplas den bort och hela den gigantiska kranen vrider runt. Det ser lätt ut och alla på bygget följer lyftet med blicken. När tornet sakta sänks ner över bottenplattan står de tre männen beredda innanf-ör kanten, samt ytterligare några man utan-för. Med handkraft styr de tornet rätt och snart är det på plats. Nu återstår att skruva fast de 100 bultarna och sen för de tre att klättra 25 meter upp och invänta nästa torndel. En trappa ska förstås också monteras.
—När hela verket är på plats återstår ungefär en och en halv veckas jobb med eldragningar och lite annat kringarbete, berättar Richard Nirvin. Om allt går som beräknat räknar man med att resa i snitt två verk per vecka, men de dagar det blåser för mycket får man avvakta.
EFTER BYGGET I GRÄNGESBERG bär det av mot Kiruna där det också byggs vindkraftverk. —Där byggs det upp ett litet samhälle, med vägar, bostäder, och en restaurang. Verken går på båt till Narvik och sen på trailer till Kiruna, därefter på tåg till själva byggplatsen. Här gäller det att ha specialkunskaper; alla maskiner är specifika för branschen. Teamet som sköter den stora kranen består av fyra portugiser. Här finns också en del tyskar samt danskar.
—Det blir en slags livsstil. Man jobbar hemifrån tre månader i stöten, det är som moderna tiders rallare. Innan detta var flera här i Turkiet och jobbade. Ytterligare en trailer rullar in på byggplatsen, med nästa torndel. Byggandet av Sveriges framtida elförsörjning kan fortsätta.