Ljusdals Väg & Schakt är ett relativt nytt företag — för att vara så pass stort — som har blivit välkända i regionen. Och lätta att få tag på, det är de inte. Första problemet var att ens få till en träff med de mycket upptagna bröderna Christer och Torbjörn Josefsson på Ljusdals Väg & Schakt, men en fredag i augusti fanns en lucka.
I ETT INDUSTRIOMRÅDE I LJUSDAL, i ett vitt kontorshus, finns Christer Josefsson. Han är absolut inte den stressade man jag väntade mig. Han är förvisso en företagsledare, dock med en lugn, ödmjuk och nedtonad stil. Han vill inte direkt hålla med om att de har blivit stora på en generation:
—Nej, vi är inte särskilt stora. Och vi har ju till och med varit större tidigare än vad vi är nu. För tre-fyra år sen hade vi 23 anställda, i dag är det 14. Men i en bransch där familjeföretag är vanliga och där företaget går i arv, är ändå Ljusdals Väg & Schakt värt att titta på.
Intressant är också att företaget lyckas hålla sig relativt nära Ljusdal. Jobben utförs i Västernorrland, Dalarna och Hälsingland, max 15 mil från Ljusdal. Men något arvegods är Ljusdals Väg & Schakt alltså inte.
—Vår pappa var ekonom när vi växte upp, och han skötte ekonomin åt ett entreprenadföretag, och dit var vi ju med ibland, det är möjligt att maskinintresset kom lite då, berättar Christer Josefsson. Entreprenörskapet verkar ha funnits tidigt.
—Vi pratade nog en del om pengar och ekonomi hemma. Det hände ju att man gjorde någon tidning och sprang runt och sålde till grannar och så där…
Torbjörn Josefsson gick fordonsmekanisk utbildning på gymnasiet och efter lumpen – som mekaniker i Sollefteå — kom han hem till Ljusdal och ganska snart, 1990, var företaget startat. Då var bröderna 25 och 22 år. Från början, i mitten av 80-talet, höll Christer Josefsson på med byggen, han tog på sig att göra husgrunder åt en byggentreprenör.
—Det tog två år — sen sa det ”poff” och så sprack bubblan. Räntenivåerna var uppe på 500 procent. Då började det satsas på vägar istället och vi hängde på. Vägverkets monopol avvecklades och de stora byggföretagen började bygga vägar.
NÅGOT UTSTAKAT MÅL, en tydlig plan, har aldrig funnits. Bröderna följer behovet och företaget drogs igång lite smygande, inte med en enorm investering från början.
—Vi kör det här i liten, familjär skala, som Torbjörn Josefsson säger. Huvudverksamheten i det av bröderna gemensamägda företaget är just maskindelen. Nästan hela maskinparken är av märket Cat, märkestrogenheten är påtaglig och ingen maskin är äldre än från 2003.
—De senaste två åren har vi investerat rejält, i nyare maskiner. Därför har vi gjort ett sämre resultat. Vi tänker byta ut dem efter omkring 5 000 timmar nu, jämfört med tidigare då vi har kört dem kanske 10 000 timmar. Det finns en god eftermarknad. De flesta maskinerna, i princip alla, säljs utomlands. Det är inget planerat, utan det har bara blivit så.
—Det har blivit ett av mina intressen, det här med fordonshandel, jag tycker att det är väldigt roligt, säger Christer. Han menar att det är nyttigt för branschen, och för nymaskinsförsäljningen, att äldre maskiner säljs utomlands.
—En gång hade vi en hjullastare från 60-talet till ett bygge. När den hade gjort sitt jobb annonserade vi ut den och en kille ringde från Nigeria. Han var intresserad och skickade upp en av sina yngre bröder, som åkte hela vägen med tåg, för att titta på maskinen. Han kunde egentligen inte särskilt mycket om maskiner men ville se att den funkade och att det gick att lyfta skopan. Sen åkte han tåg hem igen, och affären var i gång. Maskinen ville vi ha 50 000 för, och frakten gick på 55 000… Vi skickade iväg maskinen och efter tre månader hade den kommit fram, vi fick ett mejl från köparen som utropade ”Jag är så glad! Gud välsigne er!”.
Allt går att sälja, enligt Christer. Särskilt Cat. Och så kan man få lite kulturellt utbyte när man ändå är igång! Många maskiner går till Mellanöstern.
—Svenskar är lite segare, lite försiktigare. Vi vrider och vänder, vill gärna fundera. Har vi någon från utlandet som är intresserad av en maskin så brukar vi hålla den tills de kan komma och titta, de brukar alltid slå till när de en gång har visat intresse.
ETT PROBLEM FÖR BRANSCHEN är rekryteringen. Enligt bröderna Josefsson är det nästintill omöjligt att få tag på unga, duktiga förare. Utbildningarna är inte särskilt bra, eleverna får inte tillräckligt med praktik.
—För att locka i framtiden måste man nog framhålla den tekniska biten, att det är något för datorintresserade ungdomar som gillar utmaningar. Det är inte särskilt mycket olja och smuts nuförtiden. Branschen måste nog gå ut i skolor och berätta hur det ser ut IDAG, inte för 25 år sen. Behovet är inte akut för Ljusdals Väg & Schakt, men de har ett par medarbetare som är över 60 så behovet av ny personal kommer ju, endera dagen.
Lunch intas nästan alltid på det anrika, slitna och mycket charmiga järnvägshotellet — för musikintresserade kan det vara intressant att Perssons Pack spelade in sin bejublade video ”Tusen dagar härifrån” här.
LJUSDALS VÄG & SCHAKT är ett dotterbolag till ett annat bolag, som håller på med fastigheter. Christer berättar att de har renoverat Ljusdals äldsta ”officiella” byggnad, där det hölls ett möte 1892, och där det fastslogs att Ljusdal blev ett ”municipalsamhälle”. Byggnaden är pampig, ockragul med röda knutar, och ligger i centrala Ljusdal. Numera inredd med lägenheter. Fler byggnader och renoveringar är på gång, och Christers ögon lyser lite extra när han pratar om de gamla husen och kulturdiplomet han har fått av kommunen. Kan man ana att det här är det största intresset?
—Det är klart att det är kul, men det är business det här också. Christer, som dagen till ära är den som för företagets talan — ”vi tar varannan gång, sist en tidning var här var det Torbjörn som pratade” — visar upp en modell av Ljusdal, som företaget har tagit fram i en förstudie för kommunen. Det planeras bandyarena och köpcentrum, mellan järnvägsspåret och älven Ljusnan. Enligt honom så är köpkraften i Ljusdal större än utbudet, och flera större affärskedjor visar intresse för orten.
—Det känns viktigt att ha flera ben att stå på. Maskinbiten är en del, fast vi ser det inte som att maskinerna är vår viktigaste grej — de är ändå bara ett verktyg. Det är hjärnkraften som är viktigast. Om man jämför med den äldre generationen så var de en del av industrisamhället på ett annat sätt, även maskinförarna. Man hade sin maskin och sina kunder. Man skilde nog inte så mycket på privatliv och arbetsliv, men det måste man göra nu, tycker jag.
Den yngre generationen tar också ut pappaledighet och vabbar. Pappaledigheter är lätta att planera in, det är lite tricksigare med vård av sjukt barn, men det går ju oftast att lösa det också. Och det är viktigt! Fördelningen bröderna emellan är enkel: Torbjörn fungerar som arbetsledare och befinner sig uteslutande ute på projekt. Christer är kontorsnisse, som han säger själv. Pappa Bert är med som styrelseordförande, han kan inget om maskiner men desto mer om ekonomi.
TORBJÖRNS HUSTRU ULRIKA driver en parfymbutik i Ljusdal men jobbar även en del åt Väg & Schakt. Personalomsättningen är väldigt låg, de anställda trivs, Christer tror att de fina maskinerna med god arbetsmiljö är en av anledningarna. Det kan göra att man trivs bättre än hos en konkurrent som kanske betalar en större lön men har sämre grejer. Förarna har sina ”egna” maskiner och kommer sällan in till kontoret, förutom när det är kvartalsmöten. Då går man igenom vad som hänt, ris och ros kommer fram.
Företaget anlitar en miljökonsult som håller dem uppdaterade på nya lagar och regler. 2003 miljö- och kvalitetscertifierades företaget, och sen dess har förarna en så kallad ”förarpärm” med sig i hytten.
—Det känns tryggt både för oss och för de anställda. Vi följer upp arbetet, och har papper på alla kemikalier. Vi har även ett eget materiallabb sen en tid tillbaka. Just nu är företagets anställda ute på ett par vägprojekt, i närheten av Sundsvall. Man tar aldrig på sig rena timjobb, utan det drivs alltid som projekt. Där finns omkring 15 maskiner och förare, varav en del inhyrda. Företaget får tacka nej till en hel del jobb, berättar Christer.
—Vi hinner inte arbetsleda en massa småjobb, det skulle underlätta om fler egenföretagare ville ta på sig hela projekt, och inte bara jobba på timmar, men det är många som verkar rädda för det. Framtiden?
—Vi fortsätter att följa behovet. Det finns fortfarande ett stort behov av vägunderhåll, men någon gång kanske behovet mättas. Hur framtiden ser ut hänger ju mycket på politiska beslut. Men än har vi inte sett någon skillnad på jobben, oavsett vilken regering vi har haft.