Riksvägarna i Sverige sköts av ett fåtal dominerande företag. Många små- och medelstora företag upplever att de stängs ute av byråkrati, myndighetskrav och ren skrämseltaktik.
– Vanliga maskinentreprenörer vågar inte konkurrera för att inte stöta sig med de stora entreprenörerna, säger en tjänsteman på ett statligt verk som upphandlar drift- och underhåll.
Vägverket upphandlar för cirka 18 miljarder kronor per år. Runt 3,5 miljard handlar om drift- och underhåll där till exempel snöröjning ingår. Landets kommuner upphandlar drift och underhåll av vägar och gator för cirka 6 miljarder. Det finns således pengar att tävla om. Men när det gäller drift och underhåll av riksvägarna – där Vägverket är beställare - är konkurrensen långt ifrån dynamisk och mest att betrakta som ett oligopol. Det anser faktiskt både konkurrensverket och Vägverket.
– Det är i princip ingen ny som kommer in, och heller ingen av de tidigare som lämnar den här marknaden. Det är en oligopolistisk struktur, men Vägverket känner till vår inställning till detta, och vi har haft diskussioner om hur Vägverket till exempel skulle kunna förbättra upphandlingsvillkoren för att göra det lättare för fler att komma in, säger Anne Vadasz-Nilsson, avdelningschef på Konkurrensverket.
Vägverket vill gärna att fler ska få chansen att räkna på de stora områdena för drift- och underhåll, men det är lättare sagt än gjort, tycks det.
– Vi är lyhörda, men det är också så att områdena som ska skötas måste ha en viss storlek för att arbetet ska fungera effektivt, och de företag som har ansvaret vill ha arbete i en årscykel, både sommar och vinter. Och då är det klart att det krävs att det finns resurser i företaget för detta, säger Jan Pettersson, som är nationell drift och underhållschef på Vägverket.
Men det ska sägas på en gång. Detta är känsligt. Det är svårt att få både stora och små företag att ställa upp på intervju i just detta ämne. Parterna på marknaden är beroende av varandra och är både kunder och uppdragsgivare åt varandra under olika perioder. Att då öppet hävda att det ena eller andra företaget har uppträtt oetiskt eller använt påtryckningar, skulle kosta och kanske skada företaget.
Att det är samma företag som prenumererar på drift- och underhållsjobben som fastnade i den så kallade asfaltkartellen gör inte saken mindre känslig. Det finns inget bevis eller ens tecken på att marknaden för drift och underhåll är medvetet uppdelad. Sannolikt är snarare byggentreprenörerna mycket vaksamma och försiktiga sedan tidigare dyrköpta avslöjanden gjorts.
Men det finns en maktstruktur på marknaden som gör att mindre och medelstora maskinentreprenörer riskerar en hel del om de skulle gå in och konkurrera med de stora på de nationella drifts- och underhållsområdena. Och bara tre procent av marknaden har gått till andra än de fyra stora. Tidningen Maskinentreprenören har också fått bekräftat på flera håll att det pågår ”psykningar” och att det gjorts klart att det inte skulle uppskattas av kontraktsinnehavarna om sådana inbrytningar gjordes.
Skälet att det ser ut som det gör är såklart att branschen och marknaden i Sverige har anpassat sig efter krav och behov som vuxit fram under de gångna åren. Den struktur som har skapats inom bygg- och anläggningsmarknaden i landet förutsätter att det är större företag med kalkylresurser som ska räkna på jobb och sedan ska maskinpark med förare hyras in per timme, eller möjligen annan lösning från fall till fall.
Ekonomiska föreningar och lastbilscentraler har funnits där som en stark resurs för de kalkylerande företagen. Men för dessa handlar det helt enkelt om att få betalt per timme, ofta en summa som bygg-entreprenören redan tidigare har gjort upp för att kunna lägga ett realistiskt anbud.
Denna behändiga struktur har också lett till att de stora byggföretagen i Sverige av tradition heller inte har behövt investera i stora maskinparker och anställa förare till dessa. Bland annat därför är heller inte uthyrningsmarknaden av anläggningsmaskiner särskilt utbyggd i Sverige.
Men strukturerna håller långsamt på att förändras. De flesta stora byggentreprenörer försöker utveckla sin tillgång till maskinparker med förare på ett eller annat sätt. För den som kontrollerar hela kedjan av resurser kommer i framtiden också att ligga bra till när det är dags att lägga anbud. Därför ser vi nu hur de stora byggentreprenörerna på olika sätt köper upp strategiskt starka maskinentreprenörer. Mest aktiva på senare tid har Peab varit.
En riktig analys som de stora byggentreprenörerna gjort är också att det egentligen inte är maskinerna som har ett värde – det är förarna. De företag som har maskinförarna kontrollerar också maskinparkerna. Ändå är det extremt ovanligt att maskinentreprenörer, ekonomiska föreningar eller centraler själva - eller tillsammans - räknar på ett område. Det är nämligen ingen hemlighet att det är på själva entreprenaden det går att tjäna pengar; att sälja maskintjänster på timme går inte att utveckla särskilt mycket.
Det är heller ingen hemlighet att det är kringjobben som är det intressanta. Det är hur företagen beräknar dessa som ger ett överskott till entreprenören. Det är i detta arbete som entreprenören har chans att lösa problemen smartare, snabbare eller billigare än konkurrenten.
– Men som företag måste man våga utmana också. Det är i och för sig inget olagligt i att större företag använder mindre företag som underentreprenörer men när de stora gör klart för underentreprenörerna att de inte skulle uppskatta om de räknade på driftområdena har man gått över gränsen för det tillåtna. Vi följer branschen noga och anser att det skulle bli en friskare marknad om fler tog sig in och om företag slapp påtryckningar från andra att avstå från att lämna anbud, säger konkurrensverkets Anne Vadasz-Nilsson.
Förnyelse i anläggningsbranschen (FIA), som är en organisation som skapades på initiativ av generaldirektörerna på Vägverket respektive Banverket i december 2003, har börjat närma sig drift- och underhållsbranschen för att närmare se var det finns för förbättringsmöjligheter. FIA:s huvudsakliga syfte är att samla hela den svenska anläggningsbranschen för att med gemensamma krafter skapa ett forum för nödvändig förnyelse. Där finns ett antal ME-medlemmar med till exempel. Ordförande är Åsa Söderström Jerring.
– Vi kommer med ett program vid årsskiftet som syftar till att förbättra effektiviteten och öka konkurrensen när det gäller drift och underhåll. Särskilt viktigt när vi tittar på detta är vilka lösningar som kan utvecklas och effektiviseras, teknisk lösning, tid och styrning måste värderas och inte bara pris, säger Söderström Jerring.
FIA har konstaterat att det har blivit en viss effektivisering i Sverige när det gäller just drift och underhåll. Och ska det bli ännu bättre är det såklart även intressant att titta på hur entreprenaderna upphandlas.
– Byggherren har ett stort ansvar här. Det är klart. Och jag upplever det som om branschen är i en omställningsfas, och för att entreprenörerna ska se att det är lönsamt att investera i rätt utrustning och ta fram innovativa lösningar så behövs det att upphandlingsområdena är tillräckligt stora och att entreprenaden är under en längre tid, säger FIA:s ordförande Åsa Söderström Jerring.
Men det är inte nödvändigtvis så att områdena som ska upphandlas ska vara så stora så att bara de nuvarande entreprenörerna ska kunna klara av entreprenaderna.
– Nej, det är inte det jag säger. Stora och små måste få en chans på marknaden. Man kan också tänka sig att det kommer in andra aktörer som samarbetar med de underentreprenörer som finns på marknaden i dag. Det kan till exempel vara utländska aktörer. Men de kommer precis som de svenska entreprenörerna vara beroende av ett samarbete med de underentreprenörer som finns i regionen. Det är mindre sannolikt att utländska aktörer etablerar lokal verksamhet och egen maskinpark över hela landet, tror jag.
Åsa Söderström Jerring är en nyckelfigur i detta förändringsarbete, och hon har flera viktiga plattformar för att vara en drivande kraft. Bland annat är hon också ordförande i ”Samhällsbyggnadssektorns Etiska råd”. Hur ser hon då på att det finns uppgifter om att företag upplever det som att de stora försöker psyka sin konkurrens på marknaden. Och att företag inte vågar lägga bud på ett område för att man också är beroende av konkurrenten i andra sammanhang.
– Jag tror man måste hålla isär olika saker här. Det kan finnas rena och genomtänkta affärsbeslut som gör att företagen kanske gör klokt i att inte lägga anbud och riskera relationen med sin kund. Det händer i alla branscher, men…
– Handlar det om psykningar, så är det oetiskt. Det tycker jag man ska anmäla till det etiska rådet i så fall. Det går att göra anonymt nu för tiden. Och är det av principiellt intresse för branschen så kommer vi att ta upp det.