När tre kilometer borrstänger och en rymmare fastnade i havsbottnen vid en styrd borrning i Saudiarabien, kallades den engelske specialisten Roger Atherton på TT UK in för att hitta en lösning. Att använda en rammningshammare som är avsedd för betydligt större dimensioner än vad borrstängerna hade — var en kalkylerad risk, som gjorde det här till ett spännande, men nervöst projekt.
Berri Causeway ligger i havet utanför staden Jubail på Saudiarabiens östkust, och är en konstgjord vägbank. Längs vägbanken finns ett antal borrområden, som också byggts genom utfyllnad i havsvattnet. Från dessa områden borras brunnar ner till en oljereservoar. I dessa brunnar injekteras vatten för att öka trycket när olja tas upp vid oljefälten. Dels ökar vattnet trycket som behövs för att få upp oljan, dels kan rätt placerade brunnar för vatteninjektion hjälpa till att trycka oljan i källan mot de produktionsbrunnar där oljan tas upp.
2007 började man bygga två parallella stålledningar mellan Berri Causeway och den intilliggande ön Abu Ali, ett avstånd på 3 050 meter. Den mindre ledningen är 61 millimeter och ska användas för att transportera olja, och den större ledningen är 76 millimeter och ska användas för att transportera vatten till injektion.
Beställaren Saudi Aramco beslöt att använda styrd borrning för att dra de två ledningarna. Entreprenören Al Robaya anlitade underentreprenörerna DCL och Tatco, som är specialister på styrbar borrning.
En styrbar borrigg har ett borrhuvud med en styrläpp längst fram. När borrhuvudet roterar går det rakt fram. När man vill ändra riktning vrids läppen i rätt läge och borrhuvudet skjuts fram utan rotation. Läppen styr då borrhuvudet åt det håll den är riktad. För att veta var borrhuvudet befinner sig och i vilket läge läppen befinner sig, finns en sändare i borrhuvudet. Sändarens signaler tas emot i ett instrument som ger operatören av riggen den information han behöver för att styra borrningen.
När borrhuvudet nått sitt mål monteras det av och en så kallad rymmare monteras på borrstången. Normalt kopplar man på den ledning eller det rör som ska läggas i hålet, och när borrstängerna dras tillbaks roterar rymmaren och gör hålet tillräckligt stort för ledningen, som dras med till utgångspunkten.
I borrningen vid Berri Causeway var avståndet så långt och rördimensionerna så stora att man körde flera vändor med rymmare för att förstora hålet, innan ledningen kopplades på och drogs igenom.
Den mindre ledningen installerades utan problem, men när den större ledningen skulle installeras gjorde oförutsedda förseningar att borrningen avstannade under tolv dagar. När borrningen skulle återupptas visade det sig att borrstängerna och rymmaren, med en diameter på en meter, hade sjunkit ner i botten av borrhålet och satt fast 297 meter ut från Abu Ali.
Leran i havsbottnen hade sugit fast borrstänger och rymmare vilket gjorde att de styrbara borriggarna inte orkade få dem att rotera. På grund av det långa avståndet behövdes en 450 tons rigg på ena sidan och en 250-tons rigg på den andra. Den ena drog och den andra sköt på.
Efter tre veckors försök att få borrstängerna att rotera kontaktades TT UK, som är ett engelskt dotterbolag till tyska Tracto Technik, som tillverkar utrustning för de schaktfria teknikerna. TT UK har specialiserat sig på att rädda borrstänger och rymmare som kört fast. I samarbete med det saudiska borrföretaget och TT i USA, kom Roger Atherton på TT UK fram till att man skulle använda rammningsteknik som hjälp för att få loss utrustningen.
Rammning går till så att ett stålrör slås med hjälp av en tryckluftsdriven hammare genom marken. Roger och hans medarbetare anpassade en rammningshammare så att den kunde monteras i änden av borrstängerna på Abu Alisidan. Därefter började hammaren att slå borrstänger och rymmare baklänges för att försöka få dem att hamna i borrhålet där det var mer plats. I andra änden drog 250-tonsriggen.
Borrtängernas dimension var 167 millimeter, vilket innebar en risk eftersom den rammningshammare som användes normalt används för rör på cirka 600 millimeter.
Efter att försiktigt ha slagit borrstänger och rymmare baklänges under två dagar hade de kommit fem meter bakåt och var åter i sitt borrhål. Då togs hammaren bort och borrstängerna kopplades till 450-tonsriggen, som fick igång en långsam rotation. Efter väldigt försiktig körning hade operatören efter ytterligare tre dagar lyckats få rymmaren tillbaks till den position där den suttit fast, med den skillnaden att den nu roterade. Efter ytterligare någon dag dök rymmaren upp i sitt ursprungshål på Abu Alisidan.
– Vi har gjort liknande räddningsaktioner förut, men aldrig på så lång sträcka som tre kilometer. Vi lämnade inga garantier och det fans en risk att det inte skulle funka, men våra erfarenheter sa oss att den var värd att ta, säger Roger Atherton.
– Det här var ett riktigt teamwork, mellan mig och operatörerna av borriggarna. Vi stod hela tiden i kontakt via komradio och intern-TV. Eftersom varje sådan här räddningsoperation är unik i sina förutsättningar gäller det att gå varligt fram. Men jag måste säga att det gick mycket bättre än jag väntat mig. Och det var väldigt spännande.
Den lyckade räddningsaktionen sparade i slutänden mycket pengar åt entreprenören. Om man inte fått loss borrstängerna och rymmaren hade man inte bara förlorat kostnaden för den borrning som redan gjorts, man hade också tvingats planera och genomföra en helt ny borrning.