Mimmi Snell skrev svensk bergshistoria – besteg Everest och Lhotse på ett dygn

När vi når henne via videosamtal på hotellrummet i Katmandu har det gått en vecka sedan bragden och Mimmi har hunnit smälta vad hon varit med om.

Tvivlade du någonsin på att det skulle gå vägen?

– Aldrig! Från det att jag lämnade Sverige har jag känt "det finns inget som stoppar mig, förutom väder och natur". Jag visste att jag var stark, men inte att jag var så här stark. Jag var knappt trött när jag kom ner.

Till vardags arbetar Mimmi Snell som administrativ chef i Snells Entreprenad AB, ett av Maskinentreprenörernas 4 000 medlemsföretag, med drygt 250 anställda och fokus på gruventreprenad.

Att vara så jordnära som Mimmi, och samtidigt lockas av de högsta bergen, kan tyckas som en paradox. Den 30-åriga Pajalabon ger intryck av att vara pragmatisk och osentimental, med ett klassiskt norrländskt lugn. När vi frågar om hon hade packat med sig någon familjesak, ett foto eller liknande, ler hon bara och säger att hon är mer "här och nu". Det är också tydligt att vi har att göra med någon som trivs med att jobba mycket.

När vi mejlade dig under resan fick vi autosvar om att du var ute på äventyr och skulle "svara sporadiskt på mejlen". Har du kunnat koppla bort jobbet?

– Nja, jag har jobbat ganska mycket från basecamp. Det blev en lång expedition med många vilodagar, och då kan man inte bara sitta och spela kort och kolla telefonen. Så jag har suttit och gjort ärenden hos Skatteverket på 5 000 meters höjd, haha.

Fått nytt smeknamn

Expeditionen mot toppen av Mount Everest startade i början av april och tog ungefär åtta veckor. För Mimmi var det långt ifrån det första äventyret. Intresset för bergsbestigning väcktes 2015 när hon nådde toppen av Kebnekaise. Sedan dess har hon bestigit Kilimanjaro i Afrika, Elbrus i Ryssland, Denali i Alaska och Aconcagua i Argentina. Förra året åkte hon till Nepal för att klättra världens åttonde högsta berg Manaslu, som förberedelse för årets äventyr.

På Everest fick hon smeknamnet "Mimmi Sherpa", och det säger en del om både hennes fysiska styrka och pannben.

– Mycket sitter i det mentala. Jag har försökt hålla fokus på en dag i taget. Många börjar tänka på "summit push" redan från start, men man vet aldrig när den dagen kommer – och är man för inställd på den blir allt bara tyngre.

Isblock i vägen orsakade förseningar

Att bestiga världens högsta berg är en utmaning, även för den som förberett sig länge. Och visst dök det upp hinder. "Isdoktorerna", de som går före och sätter upp rep hela vägen till toppen, stötte på ett stort isblock som var för farligt att passera. Under tiden de väntade på att blocket skulle ramla ner funderade Mimmi på andra lösningar.

– Jag tänkte, "går det inte att spränga som i en gruva?" Men det hade väl orsakat en lavin, säger hon och skrattar.

När nästan hälften av blocket rasat hittade de en väg förbi och kunde slutföra sin rotation – den acklimatiseringstur där kroppen successivt vänjer sig vid höjden inför ett toppförsök.

Rotationsdagen beskriver Mimmi som den mest fysiskt utmanande på hela expeditionen. Brutalt branta lutningar, starka vindar, dåligt väder, en mage "i krig" som orsakade illamående och första gången på så höga höjder utan syrgas. Gruppen var som högst uppe på Camp 3 (7 100 meter över havet), men sov tre nätter på Camp 2 och en natt på Camp 1. Totalt blev det fyra nätter och fem dagar borta från basecamp. Väl tillbaka där skulle de invänta rätt väderlucka för summit push.

Magisk upplevelse – men Mimmi hade mer att ge

Kan du beskriva känslan när du äntligen nådde toppen? Hur såg det ut? Vad tänkte du?

– Everest-toppen är ganska stor, det är som trappsteg nästan, som en liten läktare. Det är klart att jag var glad, men jag hade inte fått kämpa jättehårt. När man sliter hårdare är det en lyckligare känsla.

Menar du att Mount Everest var … lite för lätt?

– Haha, nästan. Jag kände mig fräsch, hade inte ont någonstans och hade mycket mer att ge. Jag skulle ju upp på ett till berg, så jag ville hinna ner till Camp 4 och få lite vila också. Så det var mest att ta ett par bilder och sedan gå ner igen.

Just den dagen var det stor köbildning då ett rekordstort antal människor skulle ta sig till toppen samtidigt.

– Det var otroligt mycket folk. Jag hade nog njutit mer och stannat längre om det var lite mindre folk. Men det var kul att se hur det ser ut när det är som värst!

Köerna och säkerhetsläget på Everest har länge diskuterats. Nu kan reglerna för att få bestiga berget komma att skärpas. Ett nytt lagförslag i Nepal innebär att klättrare måste ha nått en topp på minst 7 000 meter i landet för att få tillstånd.

– Att stå på toppen av världen är ändå en magisk upplevelse, säger Mimmi.

Men hon trodde att det skulle vara mycket jobbigare. Aconcagua 2024 var slitigare, minns hon. Och om Mimmi underskattade sin förmåga kanske andra överskattade sin.

– Vid ett tillfälle fick jag en kille över mig som kollapsade för att han var så trött. Och när vi kom ner igen var några i gruppen helt slut och bara ramlade in i tältet som slängda soppåsar.

Nästa äventyr väntar i vår

Vad kvarstår då för den som bestigit Mount Everest? Är det rymden nästa? Nej, det är för dyrt, menar Mimmi.

– Jag vet inte vart livet tar mig, och jag beslutar inget här och nu. Men jag hoppas kunna resa tillbaka till Nepal i april, jag är sugen på att ta de 14 topparna över 8 000 meter. Bolaget vet vad jag går för nu och kan lägga upp en plan för vilka berg jag kan kombinera.

När man står på den allra högsta toppen, förändras ens syn på världen då?

Mimmi funderar en stund innan hon svarar.

– Nej, jag ser inte så långt, jag är mer där och då. Däremot förändrade bestigningen min syn på hur folk tänker. Det finns många oseriösa bolag och många som bara vill upp till toppen, de är farliga för både sig själva och andra. Det hade kunnat sluta illa med karln jag fick över mig.

– Kanske har resan också förändrat min syn på mig själv, jag har fått ett kvitto på min fysiska och specifikt mentala styrka. Det här är nog första gången jag säger att jag är stolt över mig själv!

Räddade livet på ung kille – "sekunder från att ta sitt sista andetag"

Nästan i förbifarten, strax innan intervjun är slut, berättar Mimmi om en händelse som satt spår. Gruppen hade kommit till Hillary Step – den tidigare 12 meter höga, branta klippväggen strax under Everests topp, numera förändrad efter jordbävningen 2015. Där såg de en kille som hade problem med sin syrgasmask. Han var ung, förmodligen ingen klient utan sherpa från Nepal.

– Han satt bara på marken och hängde med huvudet. Folk puttade på honom, men det går inte att göra så mycket för alla måste vidare.

Mimmi frågade sin guide om de inte kunde ge honom den extra syrgasmask de hade.

– Vi hade nämligen själva haft problem med våra masker och hade behövt dela mask två personer under flera timmar. Därför hade vi tiggt till oss en extra, och tur var det.

Guiden undrade om hon verkligen ville stanna, och för Mimmi var svaret självklart – de hade ju chans att rädda ett liv. De hjälpte killen att byta mask och fortsatte sedan gå. När de vände sig om såg de att han rest sig.

– Han var sekunder från att ta sitt sista andetag och såg nog döden framför sig. Det är ett minne jag blir tårögd av.

Vi avslutar samtalet strax innan Mimmi ska in i en radiointervju – det är många som vill höra henne berätta om dagarna då hon skrev historia på världens högsta berg.